Massimo Vignelli var en italiensk grafisk formgivare som levde större delen av sitt liv i New York. Han föddes i Milano 1931 och studerade arkitektur för att sedan arbeta och diversifiera inom designvärlden: grafik, möbler, inredningsdesign, beslag.
Design is one var hans motto – och hans fru Lellas, som han arbetade tillsammans med hela sitt liv. För paret Vignellis var frågorna och tillvägagångssättet detsamma, oavsett om det handlade om visuell identitet, en skylt, en stol eller en kopp. De formgav med samma noggrannhet, konsekvens och uppmärksamhet på funktion.
Vignelli Canon, framgångsrik publicering på webben
År 2010 publicerade Vignelli Vignelli Canon[1], en liten bok som distribuerades gratis på hans webbplats, där hans idéer om design presenteras. Boken är uppdelad i två delar. I den första delen behandlas de immateriella element som är nödvändiga för att ett grafiskt designprojekt ska lyckas, t.ex. semantik, syntaktik, tidlöshet, ansvar, disciplin och lämplighet. I den andra av de konkreta, med några praktiska exempel. Här visas hur man bygger en bur, använder färger och hanterar en text. De flesta exemplen är hämtade från projekt som Vignelli har genomfört under sin långa karriär.
Enligt Vignelli är sökandet efter mening det första man måste göra. Sökandet efter mening gör att man bättre kan förstå projektets natur och hitta den mest lämpliga och ändamålsenliga inriktningen.
Om vi producerar projekt som är rika på mening, syntaktiskt korrekta, men inte särskilt begripliga, arbetar vi inte på rätt sätt. Allt är värdelöst. “Vad som än görs, om det inte förstås, är det förlorad kommunikation, bortkastade ansträngningar”.
Vignellis verk – några intressanta exempel på hans skicklighet
Vignellis första samarbeten var med arkitektbyråer. I Venedig undervisade han i industridesign vid IUAV, där han hade studerat men inte tagit examen. Affischerna för Piccolo Teatro i Milano är ett av Vignellis första viktiga verk, i början av 1960-talet. Det var affischer med enbart text, där informationselementet dominerade (operans titel, datum, rollbesättning), i motsats till vad som var vanligt vid den tiden.
Under dessa år formgav Vignelli även förlagsserien Biblioteca Sansoni och några affischer för Pirelli och Venedigbiennalen. Tillsammans med Bob Noorda grundade han studion Unimark och designade en redaktionell serie för Feltrinelli.
I slutet av 1960-talet flyttade Vignelli och Unimark till New York. Han öppnade studiokontor i olika städer i USA. Han öppnade också en i Detroit för att utföra arbete för en av sina första stora kunder, Ford. Han arbetar för andra stora företag, till exempel Knoll och American Airlines, för att bara nämna två.
Han designade skyltningen för New Yorks tunnelbana. År 1972 designade han även tunnelbanekartan, ett av hans mest kända verk. En karta som bara bestod av färgade linjer och prickar, utan geografiska referenser, som alla tunnelbanekartor är idag. Den manual som skapades för New Yorks tunnelbaneskyltar trycktes om för några år sedan av Standards Manual.
Vignelli separerade sedan från Unimark och fortsatte med sin egen studio. Han designade varumärket och förpackningarna för varuhuset Bloomingdale’s. Precis som många av Vignellis andra verk blev Bloomingdale’s kuvert och lådor ikoniska, färgglada och märkeslösa.
Varumärket applicerades endast på den självhäftande tejp som omslöt lådan, för att sedan försvinna när den öppnades. När Vignelli talar om det här projektet talar han om den balans som måste hittas mellan identitet och mångfald. Om man bara rör sig mellan de två ytterligheterna riskerar man att bli tråkig eller identitetslös. För mycket identitet skapar redundans, för mycket mångfald skapar fragmentering. Båda situationerna hjälper inte ett varumärke att bli minnesvärt i användarens/kundens ögon.
Ett liv dedikerat till design
Vignelli ägnade hela sitt liv åt design. Så mycket av hans arbete har blivit ikoniskt. Hans arbete var så inflytelserikt att David Lasker, en auktoritet på design, en gång sa:
“Praktiskt taget alla som lever i västvärlden kommer att stöta på ett av Vignellis verk någon gång under sin dag.”[2]
2] Vignelli har också arbetat för många italienska kunder, Benetton, Cinzano, Lancia, Poltrona Frau, Ducati, de italienska statsjärnvägarna (för vilka han designade skyltar). På tal om ikoniska verk minns vi också varumärket och intervjustolen för Tg2.
Vignellis hängivenhet för design ledde till att han till och med designade sin egen begravning in i minsta detalj – som tidningen Quartz rapporterade. Från arrangemanget av stolarna till hans begravningsurna. En urna som finns i Saint Peter’s Church, som han och hans fru designade interiören till på 1970-talet.
Michael Bierut, en av de viktigaste samtida grafiska formgivarna och partner i Pentagram-studion, arbetade länge med Vignelli. I en artikel i Design Observer, skriven strax efter Vignellis död (2014), berättar han om sina erfarenheter med den italienska grafiska formgivaren. Bierut trodde att han skulle stanna i 18 månader för att lära sig något nytt, men stannade sedan i 10 år. Han skriver:
“Det var Massimo som lärde mig en av de enklaste sakerna i världen: att om du gör ett bra jobb får du mer bra jobb att göra, och tvärtom, dåligt jobb ger mer dåligt jobb. Det låter enkelt, men det är otroligt hur lätt det är att glömma detta under ett liv av pragmatism och kompromisser. Det enda sättet att göra ett bra arbete är helt enkelt att göra ett bra arbete. Massimo gjorde ett bra jobb.”
En “total designer
Vignelli var en total designer. Han formgav allt och spände över flera områden inom designvärlden. Han formgav affischer, tidskrifter, tidningar, böcker, stolar, fåtöljer, varumärken, kyrkor, utställningar, vinetiketter[3]. Han utformade ett modulsystem för tryckning av broschyrer och foldrar för amerikanska nationalparker. De amerikanska nationalparkerna är fler än 400 till antalet och har nästan 300 miljoner besökare varje år. Ett projekt som än idag kräver en enorm mängd tryckarbete.
1977 designade Vignelli Unigrid-systemet för National Park Service. Ett modulärt rutnätssystem baserat på en A2 som gjorde det möjligt att skapa broschyrer i tio grundläggande format och bibehålla en konsekvent och igenkännbar struktur, med betydande besparingar i tryck och produktion.
Ett projekt som sammanfattar Vignellis tänkande och hans inställning till design. Ett tidlöst projekt (Unigrid-systemet används än idag), där hans idé om grafisk design baserad på organisering av information kommer till fullt uttryck. En “ansvarsfull” design, ett annat immateriellt värde hos Canon:
“Som formgivare har vi tre nivåer av ansvar:
Det första gentemot oss själva och projektets integritet i alla dess detaljer.
Det andra gentemot våra kunder, att lösa problemet på det mest ekonomiska och effektiva sättet.
Det tredje gentemot samhället, konsumenten, användaren av den slutliga designen.”
För ytterligare information
I den här artikeln har vi redogjort för en liten del av Vignellis arbete. För ytterligare information hänvisar jag till hans bok Design: Vignelli, en samling verk från 1954 till 2014, dokumentären Design is One och Instagram-kontot för Vignelli Center.
Vignelli Center ligger på Rochester Institute of Technology i New York och rymmer arkivet för allt arbete av Lella och Massimo Vignelli. På Vignelli Center kan du hitta saker som dessa: förpackningsstudierna som gjordes av Unimark 1973 för McDonald’s (som aldrig gick i produktion)
Andra länkar
- Massimo Vignelli, Designkultur
- Tidlös genom design, New York Times Magazine
- Vignelli-galan på Architectural League, Pentagram
- I.P. Massimo Vignelli, en av 1900-talets största formgivare, Fast Company
- Om du inte kan hitta det, designa det själv, Doppiozero
- Varumärkesmuseum
- Intervju på YouTube av kanalen Design speaks Italian
[1] Vignelli Canon finns tillgänglig gratis på engelska, i PDF-format, och mot en avgift på italienska, i tryckt format.
[2] The death of Massimo Vignelli, great designer, av Emily Langer – Washington Post (artikeln översatt av Il Post)
[3] I denna YouTube-video berättar Vignelli om designen av vinetiketterna för Feudi di San Gregorio